Dadda- hink och spade.

Jag förväntas inte förändra världen men väl där ute bör jag uppträda som en individ med civilkurage och ödmjukhet.

Vi är nog rätt många som minns ”Dadda- hink och spade”, leken i sandlådan där gruset virvlade ut på gräsmattan. Samma sak sker också idag, bråken som uppstår är som det bör vara med barn från två till sjuårs åldern, naivt och kinkigt. Det är för det mesta svårt att hitta en lösning, ingen vill ge upp och ingen vill inte heller dela med sig. Gränserna i sandlådan kan vara kaosfyllda, här gäller det att roffa åt sig det bästa av allting och kompisarna ska inte ha något.

Jag kan förstå att små barn inte kan visa ödmjukhet det kommer med åren, eller hur! Ödmjukhet och empati kan vi se överallt i världen, titta bara på våra ledare i Afrika, Mellanöstern, Ryssland, Asien, Amerika och Europa som verkligen vill sina grannar och den egna befolkningen sitt bästa. Det är ett tydligt tecken att ”Dadda- hink och spade” växer bort med åren, oavsett vad du kommer ifrån. Att roffa åt sig på befolkningens bekostnad det är en svunnen tid, upplysningens tidevarv har format de nya ledarna att visa på vilja, skapa möjligheter och utveckla idéer som är positiv för mänsklighetens överlevnad.

Att också se till att den egna befolkningen inte svälter och att man skapar förutsättningar till fred och eget förvärvsarbete är numera en självklarhet. Om vi tar vårt land Sverige kan jag inte göra annat än att glädjas då vi har en stat där alla är lika mycket värda. Jag blir idag förvånad när jag läser att någon gett sig på någon annan på grund av hudfärg, sexuell läggning eller politiskt åsikt? Det måste vara ett olycksfall i arbetet, Sverige är ett land där varje individ fått en utbildning som gör att jag som människa känner mig trygg med livet och det har gett varje individ nya möjligheter genom kunskap och därav ha en hög tolerans av medmänsklighet. Vi har fått lära oss hjälpa och ge redan från tidiga tonåren vilket har gjort Sverige till ett av de ödmjukaste länderna i världen. Vår ambition som land är att vara bäst när det gäller, det är något som sitter i vår ryggmärg. Se bara vår tradition bland storföretagen där korruption och mutor inte finns på kartan.

Jag känner för de små barnen som leker och bråkar i sandlådan. Det tar tiotals år att bli tolerant och ödmjuk som alla i vuxenvärlden är och blir. Att stå upp för alla människors likas värde och visa empati för de som har det svårt, det är något vi verkligen vurmar för speciellt under melodifestivalen.

Men en sak tror jag de riktigt små barnen ändå kan lära oss vuxna. Bråken i sandlådan handlar inte om vilka vi är som individer, utan hur vi är som människor. Det är ett litet steg för människan men ett jätte kliv för mänskligheten.

sandlåda

Sandstorm på lekplasten.

Annonser